agnetahemma

Vem kunde ana att kapacitetsutnyttjandet i Västerbottens län var så romantiskt ;-)

Saturday Night Live (SNL) har under flera decennium varit de amerikanska komikernas frodiga balkonglåda (det är alltså där de växer på sig och blir blomstrande begonier/margueriter el dyl).
En av de roligaste återkommande sketcherna under 1980-talet var den självkänslesvage Stuart Smalley (spelad av Al Franken), som genom sitt medlemskap i ett otal självhjälpsgrupper lärt sig allt om 12-stegsprogrammen för en bättre självkänsla. Hans ständigt återkommande affirmation från SNL var  "I´m good enough, I´m smart enough, and doggone it - People like me!"

I en "Affirmationsbok"  med underrubriken "No more stinkin´thinkin´! Hello attitude of gratitude!" från 1992 delar han med sig av sina självhjälps-kunskaper. Smalley är (liksom många av oss) patologiskt självkritisk och eftersom han, i sitt förord till boken, har beslutat sig för att aldrig censurera sig och skriva om redan skrivna affirmationer, blir det ganska många ångerfulla ursäkter inför de framtida läsarna av boken

Försvagad av sorgen efter den avslutade legoanimerings-serien, struntar jag nu i upphovsrättslagar och påbörjar min nya serie - ett urval av Smalley-affirmationer.


January 1 - Today I will embrace the chance to start anew!
Okay. That was a mistake. Every day is a chance to start anew. And by singling out january 1st, I´m giving the impression that we shall live one year at a time instead of one day at a time. Now I kind of wish I hadn´t promised myself not to rewrite. But I did! It´s just that I hate starting out on the wrong foot. Maybe this book is one big, huge mistake. But that´s just Stinkin´Thinkin´and I refuse to beat myself up! If I could start over somehow. Oh well, let´s move on.

Bara de senaste 2 månaderna har två olika kollegor utsatt mig för alla kvinnors största skymf - den fruktade graviditetsfrågan (när man inte är gravid)! De har visserligen båda förklarat sig i efterhand, den ena med att jag inte drack någon alkohol på hemresan (vi hamnade på samma charterflyg) och den andra med att koftan jag då hade på mig bylsade sig och fick magen att se stor ut (det var en ny kofta som jag därefter - naturligtvis - aldrig haft på mig igen.)

Jag vet inte om jag ska köpa deras tunna förklaringar eller om jag borde börja må lite sämre över min kropp.
Jag inser visserligen att jag nog aldrig kommer att kunna göra karriär inom Anorexia-branschen, men sådär våldsamt överviktig hade jag ändå inte känt mig.
Jag har funderat och kommit fram till två alternativa lösningar: Antingen får jag börja motionera, eller så får jag avreagera mig genom att "anklaga" andra oskyldiga kvinnor för graviditet. Det andra alternativet låter minst jobbigt, även om det nog efter ett tag medför en kraftigt decimerad vänskapskrets ;-)

Medan jag går från min centrala, rymliga och nyligt badrumsrenoverade lägenhet till mitt roliga, utmanande och hyfsat välbetalda jobb, hinner jag gnälla tyst över den kalla vinden, min trasiga stegräknare (jag tror i alla fall att den är trasig) och hur äckligt bussarna luktar när de svischar förbi - blir jag någonsin nöjd?!
...eller är jag egentligen supernöjd, men tycker bara det är lite kul att smågnälla ;-)

"I argue very well.  Ask any of my remaining friends.  I can win an

argument on any topic, against any opponent.  People know this, and

steer clear of me at parties.  Often, as a sign of their great respect,

they don't even invite me."

                                            -- Dave Barry