agnetahemma

Igår fick jag ett lustigt samtal på jobbet;
-Ja, hej det är xxx och jag vill prata om mitt aktivitetsbeslut, säger den främmande mannen lite irriterat till mig.
Eftersom jag inte jobbar som handläggare och inte fattar några dylika beslut så kände jag mig lagom förvirrad.
- Jag tror att du ringt fel, säger jag, berättar vad jag heter och frågar vem han sökte.
- Ja men det är ju du som fattat beslutet, det står ju här svarar han aningen irriterad.
Efter ytterligare någon minuts förvirrad konversation förstår jag plötsligt att han söker min namne på myndigheten, vi är nämligen två Agnetor med samma halv-ovanliga efternamn. Jag berättar detta för honom och frågar vilket nummer han ringt - det visar sig att vi har nästan exakt identiskt telefonnummer också (mitt slutar på 7 medan hennes slutar på 4 och dessa siffror ligger ju väldigt nära varandra på mobilen).
Jag försökte förklara detta och bad honom slå 4 istället för 7 på slutet.
- Ok, sa han med ökad irritation och lade på.

På eftermiddagen ringde han igen och drog återigen sitt ärende för mig och ännu en gång försökte jag förklara förväxlingen. Mannen började nu bli förbannad och jag fick till sist lova att jag skulle ta hand om detta varpå jag började jaga den andra Agnetan som sitter i Sundsvall. Hon visade sig ha gått på semester men jag lyckades hitta en kollega på samma kontor.

Inte förrän senare förstod jag roten till hans alltmer stigande irritation på mig. Här ringer alltså den stackars mannen för att klaga över ett myndighetsbeslut som han är missnöjd över. Han ringer det nummer han fått varpå jag svarar med namnet han söker. När jag sedan vägrar ta på mig ansvaret för "mitt" beslut och inte ens vill veta av att jag fattat något sådant utan istället hävdar att jag är en annan Agneta med samma namn som har samma nummer, ja då kan ju vem som helst bli paranoid.

Jag har kommit ut ur garderoben - jag är en hopplös anglofil.
Jag bara äääälskar allting engelskt - språket, dialekterna, filmerna, litteraturen, historian, musiken, sederna och britterna i allmännhet (och Colin Firth i synnerhet).
Eftersom jag också vägrar erkänna att jag inte kan och vet allt så var jag i morse snabbt tvungen att springa iväg för att söka svaret på frågan jag fick vid morgonkaffet - Vad betyder anglosaxisk egentligen?

Dagens anglofili-lektion;
Anglosaxare kallas de germanska folk som migrerade till Storbritannien, i synnerhet England, och blev dominerande där från 300-talet, efter det att romarna dragit sig tillbaka. Namnet kommer av namnen på två av stammarna, anglerna från Angeln (dagens Schleswig-Holstein) och saxarna från Sachsen (motsvarar det nuvarande Niedersachsen) i dagens Nordtyskland. Anglosaxarna är roten till den moderna engelska nationen; ordet "England" härstammar från "Anglernas land".

I morse vaknade jag före halv fem och istället för att somna om gick jag ner för att kolla på min nyinköpta film - den andra Bridget Jones-filmen. Jag tror inte ens att jag själv insåg vilket maniskt Colin Firth-fan jag är förrän tidigt i morse(!!)
Efter att ha sett hela filmen blev jag sedan - naturligtvis - tvungen att snabbspola till de bästa Colinscenerna så att jag skulle hinna se dessa 7-8 gånger till (obs! detta är snarare en underdrift än en överdrift!)
Jag är bara sååååå kär!


Förresten - har jag nämnt att jag inte längre är 14?!

Vid två skilda tillfällen under en och samma dag, vägrade de automatiska dörrarna att öppna sig för mig.
Jag kunde helt enkelt inte få dem att erkänna min existens, så jag fick stå och vänta till någon annan kom förbi så att jag kunde smita ut.
Tänk om jag inte finns?

*Jag har visioner för millioner
Gyllene dojor för dig och lyckan är gjord
(Säg mer vi tror på ditt ord)
Tänk dig ett hinder, (det flyger du över)
Vingar på skorna (är allt vad du behöver)
Åh, jag kan bli vad jag önskar
I min förtrollade väääärld...*

Lucköppningar ser jag som en nödvändig träning inför julafton. Lär sig barnen tålamodet att bara öppna en lucka i taget, så blir ju också julklappsöppnandet mindre hetsigt....och med "barn" menar jag naturligtvis mig själv.
Jag tvingas alltså "genrepa" hela december innan jag kvalificerat mig för det riktiga julklappsöppnandet.

Julkalendrar kan se ut preciiiis som helst, så länge det finns siffror på dem.
De duktiga scrapbookarna (en art från en avlägsen planet - en planet utan stress, tidsbrist och småbarn) skapar fantastiskt dekorativa kalendrar


medan andra händiga tålamodshjältar bygger skojsiga pås-kalendrar till sina barn


Jag har tidigare valt den betydligt enklare vägen och köpt chokladkalendrar, som ju också funkar som ett genrepande för jul-ätningen. Det skadar ju aldrig att öva chokladätning i förväg, så att man inte sträcker någon magsäcksmuskel mitt under Kalle.

Nu finns det ju också ett vuxnare sätt att öva sig genom lucköppning. Jag tycker det är intressant med internationella influenser och vill därför förspråka dessa tyska varianter av julkalendern;
 

Eftersom jag föredrar vin framför öl, skulle man ju alternativt kunna dekorera en vinbox och sedan sticka ett litet hål varje dag (glöm dock inte att börja uppifrån).

Sådärja - nu är det bara att pyssla på!
Lycka till!