agnetahemma

På fikat imorse pratade mina kollegor om badgympa - tydligen har deras barn 1 gympapass i veckan på badhuset, och de beklagade sig över mögliga handdukar som ungarna hade lämnat i väskan och sånt. Jag fick helt plötsligt en gympa-flashback. Gympa var mitt absolut värsta ämne i skolan. Jag var inte överviktig, lätt andfådd eller mobbad på något särskilt sätt, men jag haaatade gympan och alla regler som man tvingades följa där. Särskilt jobbig (vid sidan av de där lektionerna när man tvingades dansa hambo och polka med de fula, svettiga killarna i C-klassen) var faktiskt bad-gympan....och allra värst var det när man inte kunde vara med alls. När man tvingades sitta brevid läraren och ha de där blå plastpåsarna på fötterna kändes det som om precis alla i hela badhuset visste - även fast läraren sa "Agneta har ont i magen så hon behöver inte vara med" visste man att de andra visste, att de viskade om det och skrattade åt det.
Mens var bara det absolut pinsammaste i världen, och det blev så uppenbart vid badgympan. Jag vet inte hur många omskrivningar det fanns - Kalle Anka, Lingonveckan, Monta eller som den coola tjejen som varit i USA sa "Aunt Flow is visiting". Fortfarande kändes det jättekonstigt att skriva det riktiga ordet där uppe.

Nä, nu ska jag på måndagsmöte där kollegan P skulle hålla ett pass, men eftersom han inte kunde vara med så måste jag ta det. Jag frågade inte ens varför han inte kunde vara med, men ser jag honom gå förbi i korridoren med blå plastpåsar på fötterna så vet jag ju orsaken ;-)